Är Spanien en fullödig demokrati?

Montesquieu – stendöd

Många blir säkert harmsna över frågan. Vadå? Det är väl självklart att Spanien är en demokrati?

Låt oss gå igenom våra kriterier (utan inbördes ordning, X Underkänd, V Godkänd):

X Fria val där varje röst är lika mycket värd – Många politiker, både till höger och vänster, vill se en förändring i valsystemet för att reducera nationalisternas makt. Vi frågar oss om det är fel på valsystemet (utjämningsmandat etc) eller snarare på politikerna. Både PP och PSOE flörtar inför varje val med nationalistpartier för att uppnå majoritet. Jämför detta med Sverige där politiker anser sig moraliskt förhindrade att samarbeta med vissa partier, som SD för närvarande. Det finns alltså en slags självsanering som totalt saknas i Spanien.

Vice regeringschef Alfonso Guerra dödförklarade Montesquieu

X Mänskliga rättigheter – Där uppmärksammar vi bland annat rätten till en fair trial (rättvis rättegång). Där missar Spanien grovt eftersom det finns en enorm eftersläpning i rättssystemet. Alla rättsärenden tar åratal och många mål bara överges. De leder absolut ingenstans, bara överges utan beslut.

X Valda ämbeten – Att ha en statschef som ärver sin post tycker vi faller utanför ramen för en modern demokrati. Och Spanien är ju, liksom Sverige, en ärftlig monarki. Vad som gör det ännu värre i Spanien är att kungen dessutom är överbefälhavare för de väpnade styrkorna. Om kungen hade stött försöket till statskupp 23 februari 1981 så hade kuppen lyckats med en enda order från kungen. Kungen, inte folket och dess valda representanter, har alltså den yttersta makten, i kraft av ”svärdet”.

Pactos de la Moncloa (Moncloa-pakten)

V Öppna gränser – Märkligt nog har Spanien behållit sina gränser öppna trots diktatur 1934/1936 – 1975. Diktaturen hade lyckan att begripa, att emigrerande spanjorer skulle sända pengar hem till nära och kära och till slut återvända med fickorna fulla av sparpengar att investera i det gamla landet. Dessa emigranter blev i själva verket ryggraden i den spanska ekonomin under lång tid och landet blev inget folkfängelse, typ Sovjetunionen.

X Maktdelning (Montesquieu) – Separation mellan lagstiftande, rättskipande och exekutiv makt anses vara hörnpelare i en modern demokrati. På denna punkt får Spanien ett rungande underkänt. Regeringen har genom utnämningspolitiken full kontroll över såväl åklagarmyndighet som domstolar. En makt som socialisterna ofta begagnat sig av för att styra rättsprocesser. Ministerstyre, som i Sverige får ministrar att tvingas avgå, är vardagsmat i Spanien, ses som något helt normalt, närmast utslag av en engagerad och kraftfull ministerutövning. Den socialistiske vice regeringschefen Alfonso Guerra utbrast triumferande att ”Montesquieu har dött!” när socialisterna 1985 lyckats trumma igenom en reform som gav dem total makt över rättsväsendet. Och PP, som suttit vid makten därefter, har inte rört ett finger för att återuppliva Montesquieu.

José Luis Rodríguez Zapatero (PSOE) och Javier Arenas (PP) undertecknar antiterroristpakten under överinseende av regeringschef José María Aznar och inrikesminister Jaime Mayor Oreja

X Insyn – Sverige har en bra insyn i myndigheternas maktutövning genom skydd för läckor, förvaltningslag och ”offentlighetsprincip”. Detta i kombination med en fri press utövar en kontinuerlig kontroll. Spanien saknar allt detta. Här kan man fritt efterforska källor. Det sker just nu i den s k Interligare-affären och det hymlas inte med det. Pressens efterforskningar begränsas i Spanien i stort sett helt till läckor och skuggningar eftersom man inte kan rota i myndighetshandlingar. Dessbättre är en ändring på gång.

X Politikerna förutsätts tala sanning – Det vill vi mena är en hörnsten i demokratin. Föga är valen värda om politikerna utfärdar falska vallöften. I Sverige utmärkte sig Fälldin (vårdnadsbidragen) och Göran Persson (ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen) genom att ljuga väljarna rakt upp i ansiktet. Men i stort sett får man väl säga att politiker i Sverige försökt genomföra den politik de gick till val på. I Spanien ljuger man ohejdat. Både PP och PSOE. Det gör att varje mandatperiod blir en överraskning där man aldrig vet vad som väntar. Och där vallöften inte infrias.

José Luis Rodríguez Zapatero, samförståndets effektive dödgrävare

X Samförståndsanda – Utan ett slags oskrivet samhällskontrakt om att dra åt samma håll vad gäller grundläggande drag i samhället så kommer varje samhälle att urarta. 1978 befann vi oss i någon slags eufori där alla, från kommunister, nationalister till den yttersta högern, lyckades ena sig om en författning. Man grävde ner stridsyxor, strök streck och såg mot framtiden. Med vilken nostalgi minns man inte den magiska tiden! Av det samförstånd som då rådde återstår absolut ingenting. Socialistregeringen under Zapatero har gjort sitt yttersta för att återuppliva hat, minnen och hämndbegär från inbördeskriget trots att alla ansvariga från den tiden numera är döda sedan länge. Glömd är Amnestilagen från 1977. Nationalister i alla vädersträck arbetar oförtrutet på att så hat och med eller utan terrorism bringa Spanien på fall. Och vem minns inte los Pactos de la Moncloa, 1977, då de ledande politiska partierna och den kommunistiska fackföreningen Comisiones Obreras ingick en slags borgfred för att unisont bekämpa den dåvarande ekonomiska krisen (konsekvens av oljekrisen 1973) och bereda väg för den nya författningen. Den tiden har lite gemensamt med idag när partier och fackföreningar gör allt för att bekämpa varandra och ingen tar kampen mot den ekonomiska katastrofen på allvar. Samförstånd – consenso – är ett okänt begrepp i Spanien idag. Till slut, år 2000 ingicks hoppfullt nog Pacto por las Libertades y contra el Terrorismo (Pakten för Friheterna och mot terrorism) mellan samtliga ledande partier. Terroristbekämpningen skulle inte bli föremål för politiskt käbbel. Sedan gick det att antal år och Zapatero lade pakten, och därmed samförståndet, åt sidan och började i hemlighet att ”förhandla” med ETA och drog sig inte för att stirra in i TV-kameran och ljuga för spanjorena.

Om vi summerar: så finner vi att Spanien absolut inte är någon mogen eller fullgången demokrati. Tvärtom. Man har enormt lång väg kvar att vandra och vi tror aldrig att ett land vid namn Spanien når dit fram. Kanske någon spillra av det forna Spanien någon gång blir en riktig demokrati, det är det bästa vi kan hoppas på.