Att bo gratis med utflyttningspremie i Spanien

Det låter väl bra? Bo gratis i tre år utan att betala vare sig hyra, vatten, el eller avgift till grannsamfälligheten! Få omkring 50 000 kronor vid avflyttning och hela tiden skyddas av polis, domstolar och politiker! Som en dröm, eller hur?

Det finns bara en liten hake. Man måste besitta ett synnerligen rymligt samvete. Precis som politikerna alltså!

Vad handlar nu detta om? Jo, vad vi beskriver är fenomenet med bostadsockupationer som är en grasserande farsot i Spanien och som får allt större proportioner över hela Spanien. Även på avlägsna Kanarieöarna.

Även svenskar som äger eller hyr hus eller lägenheter i Spanien gör gott i att läsa vårt inlägg. Ty detta berör alla som förfogar över en bostad i Spanien.

Om man följer mediavänstern, eller lyssnar på alla leninister och stalinister som numera befolkar parlament och kommunalfullmäktigeförsamlingar i hela Spanien, så delges man intrycket av att bostadsockupanterna alltid är fattiga, utslagna barnfamiljer utan tak över huvudet som ockuperar lägenheter som står tomma ägda av giriga banker. Inget kan vara mera felaktigt.

Man kan dela in ockupanterna i några grupper:

1. De fattiga, utslagna utan tak eller huvudet.
2. De ideologiskt motiverade, främst kommunister naturligtvis, som aldrig tänker bo i de lokaler, lägenheter eller hus de ockuperar eftersom de redan har bostad.
3. Maffior som enbart motiveras av ekonomisk vinning och som förmodligen bor luxuöst. Undersökande media visar hur det påfallande ofta – men alls icke uteslutande – är zigenarsläkter som bedriver denna form av kriminalitet.

Det är grupperna 2 – 3 som genomför ockupationerna och sedan ”säljer” eller ”hyr ut” egendomen de tillskansat sig, ofta till grupp nummer 1.

Ockupationerna går till på så sätt att ligornas spanare kartlägger vilka lägenheter som just då står tomma. Sedan slår deras specialkommandon till, bryter sig in och byter blixtsnabbt lås. När man ockuperat en lägenhet släpper man in stödtrupper, alltid med minderåriga barn, gärna sjuka barn. Efter hand tillskansar sig ligan allt lösöre av värde i lägenheten och avyttrar detta för vinning.

Därefter tar ligans försäljare vid och ”säljer” eller ”hyr ut” den ockuperade lägenheten, ofta till människor ur grupp 1 ovan, givetvis med hjälp av dokument utan varje juridisk giltighet.

När offret upptäcker vad som hänt så tillkallar man naturligtvis polis. Polisen kommer, ringer på, tar bostadsockupanternas namn och ID-nummer, tackar för sig och besvärar inte bostadsockupanterna ytterligare. Polisrapporten går till en undersökningsdomstol där den samlar damm i typiskt sett tre år.

Välkommen hem!

Låt oss ta ett exempel som vi såg på TV. 90-åriga Purificación (”Pura”) bodde i en förstad till Madrid. Hon blev krasslig och tvingades åka till akuten och blev inlagd några dagar. Genast slog ett kommando av ockupanter till. Grannarna lyckades meddela Puras nästan 90-åriga syster vad som hänt. Och hon tvingades snabbt konstatera att hon stod maktlös. Hon lyckades ordna in sin syster på ett äldreboende men där kan hon inte bo kvar mycket längre, det kostar för mycket. Och Puras blygsamma pengar måste ju räcka till alla löpande för lägenheten, el, vatten och avgift till grannsamfälligheten. Förutsatt att Pura inte har något lån på lägenheten, annars tillkommer ju räntor och amorteringar. Systern har ännu inte förmått sig att berätta för Pura vad som hänt. ”Det kommer att ta livet av henne”, menar hon. Varje dag frågar hon när hon får komma tillbaka till sin älskade lägenhet, sin egen säng, till alla gamla minnen. Kort sagt, hjärtslitande!

Hem ljuva hem!

Varför får inte Pura någon hjälp? Det beror på att spansk lagstiftning betraktar rätten till bostad som en fundamental rättighet medan äganderätten är en högst ordinär rättighet. När de krockar vinner rätten till bostad på kort och medellång sikt i rättsmaskineriet.

Konsekvensen är att om någon bryter sig in i min bostad och jag tillkallar polis och kan visa att jag bor i lägenheten, genom att ha nycklar till bostaden till skillnad mot de som bryter sig in, så grips angriparna och kan förvänta sig åtal för hemfridsbrott och kanske mer. Det lönar sig dock inte för mig att vifta med lagfart och liknande. Ockupanterna kommer att vifta med falska handlingar för att styrka sin besittningsrätt. Alltså, är jag inte i klar besittning av bostaden står ord mot ord och saken går till domstol.

Tricket att redan från första stund involvera små barn i ockupationen är ägnat att förstärka besittningsrätten. Inte ens en överambitiös domare som råkar ha vaknat på sin stridslystna sida kan vräka en familj med småbarn om inte familjen inte samtidigt erbjuds en bostad av de sociala myndigheterna. Är barnet sjukt, på riktigt eller på låtsas, så mycket bättre. En viss zigenarklan i Barcelona hävdar alltid att barnen lider av en viss specificerad muskelsjukdom. Och man rabblar sin inlärda läxa riktigt duktigt för myndigheter och media.

Om däremot angriparna slår till när jag är borta och har hunnit byta lås när jag tillkallar polis så är det ockupanternas rätt till bostad som vinner.

Och varför tar det bortåt tre år i normalfallet innan en domstol fattar beslut på ett sakligt underlag? Helt enkelt för att Spaniens rättväsende har brutit samman – om det någonsin har fungerat, vilket vi inte tror. I Spanien är man därmed i praktiken fullkomligt rättslös, något att tänka på och planera för för oss som bor här. Att försöka muta sig till förtur är något jag praktiserat. Men det kan enbart användas gentemot tjänstemän på domstolen – med stor försiktighet. Att försöka muta en domare direkt är nära nog självmord för en amatör.

För att återgå till Pura så kan man fråga sig om en fattig 90-årig änka har krafter, skarpsinne och framför allt ekonomiska resurser för att stämma bostadsockupanterna för att återfå sin bostad om kanske 3 år. Det är nog inte troligt. Det mesta talar väl för att Pura för alltid är av med all sin egendom. Och väldigt många med henne! Man sjuder av ursinne när man tänker på alla offer!

Men, säger vän av ordning, det är väl bara att låta stänga av vatten, el och gas och på så sätt tvinga ut ockupanterna! Idylliskt tänkande. Gör man det så får man ett åtal minst för olaga hot alternativt utpressning på halsen. Då blir man alltså boven i dramat så det är uteslutet.

Låt oss antaga att Pura lever om tre år och får tillbaka sin lägenhet. Då är väl allt frid och fröjd och bara att flytta in? Näppeligen. Om nu Pura lyckats betala alla räkningar, som hon aldrig ens fått sig tillhanda eftersom ockupanterna lagt beslag på brevlådan, så har hon säkerligen en slutnota från advokat och sakförare att se fram emot. Men det värsta är givetvis att lägenheten kommer att vara fullkomligt förstörd. Bestulen, sönderslagen och vandaliserad. För en pensionärslägenhet får man väl räkna med renoveringskostnader, inredning och möbler på åtminstone någon halv miljon kronor. Får hon lån av banken? Ha, ingen bank ställer upp på lån till pensionärer även om de har en värdefull lägenhet att belåna.

Och de forna ockupanterna, hur ser deras framtid ut efter en eventuell vräkning? Politikerna har efter hand sänkt straffen för husockupanter. En på pappret medellös ockupant lär få böter på runt 10 kronor per dag. Och inte en dag i fängelse. Kan ägaren bevisa stöld av egendom (vilket inte alltid är så lätt när man inte har några dokument kvar) så kan ockupanterna förstås lagföras även för detta.

Om ockupanterna är förslagna så kan de efter några år erbjuda sig att flytta ifrån bostaden mot en rundlig ersättning. Man kan ju till exempel ”erbjuda sig” att inte vandalisera bostaden och inte bränna alla gamla fotoalbum. Eller något i den stilen. Gängse summa är runt 50 000 kronor men kan ofta förhandlas ner till dryga 30 000. Då har de medel att betala sina böter och en grundplåt för att köpa sig hjälp att ockupera nästa lägenhet.

Vad just Pura borde göra undandrar sig vår bedömning. Det beror ju helt och hållet på om någon ställer upp gratis för henne.

Men, vad skulle vi göra i Puras situation? Vad vi förmodligen i praktiken tyvärr skulle göra är det absolut sämsta alternativet, att tillgripa våld. Jag känner mig själv. Ockuperar någon vår lägenhet så kommer med all sannolikhet någon att dö ganska omgående. Ockupanterna eller jag. Överlever jag mot alla odds så lär det bli fängelse för resten av min levnad.

Tillkalla polis meningslöst om ockupanterna hunnit byta lås

Men vad borde vi göra i den situationen? Först och främst, det finns ingen anledning att tillkalla polis. Det är totalt meningslöst och t o m kontraproduktivt. A och O är att hålla huvudet kallt. Vilket är enklast om man tänkt igenom situationen innan man ställs inför den.

Som vi ser det så finns i huvudsak två alternativ:

• Om Du är beredd på hårda tag och kan få hjälp av lika hårdföra vänner så är det bästa att första spana på lägenheten och lista ut vilka som bor där, hur många, signalement etc. Genom dygnetruntspaning – kanske med hjälp av grannar – så kan ett tillfälle yppa sig när lägenheten står tom. Den måste vara tom på folk! Då gäller det att vara utrustad med kofot och blixtsnabbt återockupera lägenheten och ta bort låset. Medan någon eller några vaktar lägenheten för att förhindra ockupanternas återkomst så tillkallas dörrfirma, snickare, låssmed eller vad som krävs för att få en fungerande dörr med nytt lås på plats med blixtens hastighet. Återkommer ockupanterna och uppträder agressivt så tillkallas polis. Har vi då kastat det förra låset så kan ockupanterna inte bevisa någonting. De har inte ens en nyckel som passar. De lär inte ställa till bråk eftersom de då riskerar hemfridsbrott. De vet precis var gränserna går. Detta måste vara det billigaste alternativet för att lösa situationen men kan vara psykiskt påfrestande.

• 

  Inpassering kontrolleras av Desokupa

  Om Du inte själv tilltalas av tanken på en eventuell konfrontation så finns firmor som arbetar så att de med Din och grannsamfällighetens tillstånd upprättar en kontroll av inpasserande i fastighetens port. Det innebär att ockupanterna fritt kan gå ut ur fastigheten men inte komma in igen. Ingen drömtillvaro ens för en husockupant. Passerkontrollörerna är oftast boxare, brottare eller tyngdlyftare. Inte för att slå folk sönder och samman utan för att inge respekt med överarmar som furor. Det företag som hörs mest i debatten är DESOKUPA som verkar högeligen respektabelt. Enligt mediauppgifter så går deras affärer alldeles lysande och det kan man ju förstå. Deras pris tycks ligga mellan 30 000 och 80 000 kronor enligt uppgifter på nätet. Det förefaller som ett högst rimligt pris för att bli av med husockupanter. Alternativet är nog i praktiken oftast att förlora bostaden.

Ett tredje teoretiskt alternativ är att förhandla med ockupanterna. Det skulle vi aldrig själva klara av rent psykologiska skäl. Driften att avliva ohyran vore för stark och skulle ofelbart utmynna i våld från vår sida. Därför är nog DESOKUPA ett bra alternativ även om Du vill köpa ut ockupanterna. Boxarna kan säkert ställa upp som förhandlare. Vi tror inte mycket på en advokat i det läget. De är sävliga och genomlegalistiska. Och har förmodligen urusla boxningsfärdigheter.

Någonting vi INTE kan ge några råd kring är försäkringsfrågan. Vi råder Dig att googla ”seguros ocupas”. Vid en mycket hastig titt så finner vi inget intressant. Man skriver om hjälp med advokatkostnader etc. Något som vi ovan redan konstaterat är fel väg. Du vill säkert inte heller vänta tre år på att återfå Din bostad.

Ju svårare ockupanter och andra tjuvar har att ta sig in i bostaden, desto mindre blir förstås risken att råka illa ut. Men tänk på att de inte bara tar sig in genom ytterdörren. Fönster och balkonger är också angreppsvägar. Vi tror att ockupanterna skyr bastanta säkerhetsdörrar. Det gäller ju att ta sig in snabbt och byta lås snabbt och en säkerhetsdörr kan vara knepig och ockupationen kan störas av grannar som hör oväsen och ringer polis innan ockupationen fullbordats. Farligt för angriparna!

Den motbjudande kommunisthäxan Ada Colau dömdes som husockupant innan hon blev borgmästare i Barcelona

Till slut går det inte att undvika politiken. Ty hela problemet med bostadsockupationer kan ju åtgärdas genom förändring av lagstiftningen, genom att stärka äganderätten. Men med en handlingsförlamad regering som vill verka tilltalande på ungdomen och en vänster som blir allt mera kommunistisk så är hoppet om förändring inte stort. Tvärtom, de kommunistiska häxorna på borgmästarplatsen i Madrid och Barcelona (Ada Colau med bakgrund i okupa-rörelsen) gör allt för att stärka bostadsockupanternas rätt på ägarnas bekostnad. Häxan Carmena i Madrid upplöste den polisenhet som vanligen genomförde vräkningar i Madrid. I ett kommunistiskt Spanien så gäller det att bekänna sig till rätt ideologi så kan Du bo gratis alldeles ifred.

Grannsamverkan finns även i Spanien om än mer informellt

Ett avslutande råd. Tro inte att det bara är hus eller lägenheter som står tomma länge som ockuperas. Stackars 90-åriga Pura åkte bara till akuten! Semestrar, och långhelger (”puentes”) är annars verkliga riskperioder. Och okupa-ligorna lär förstås genom spaning, lokalkännedom och medlöpare ha bra koll på vilka utlänningar som försvinner i april för att återkomma först under sen höst. Gefundenes fressen för okupa-maffian! Tillsyn, tillsyn, tillsyn – det är nyckelordet för att kunna reagera snabbt om något händer.

Ett kok stryk – förtjänt eller oförtjänt – råkade många ut för fordom i Spanien.

Anekdot: förr i tiden, på Franco-tiden och ganska många år därefter så lönade sig att känna en polis. Hade Pura råkat ut för bostadsockupation då och haft ett barn, barnbarn, granne eller liknande som var polis så hade en gäng poliser tagit hand om alla manliga husockupanter, bjudit dem på en åktur ut på landet och där klått dem blå och lila efter noter för att sedan lämna dem nakna i ett dike med några mil att gå för att komma tillbaka till Madrid. Det ödet rönte en amatörmässig utpressare som på grundval av några bilder med sexuellt innehåll försökte pressa pengar av en bankdirektör jag var bekant med. Men som sagt – det var då.