Vad händer nu i PSOE (socialistpartiet)?

På ytan verkar de flesta av socialisterna nu euforiska efter att ha tvingat bort Mariano Rajoy från regeringsmakten. Antingen fattar de inte vad som väntar dem eller också spelar de idioter. Bägge alternativen är lika illa.

Aldrig någonsin tidigare i spansk politik har ett parti försökt bilda en regering med 85 mandat (av totalt 350) som underlag. Det är ju huvudlöst. Fullkomligt idiotiskt.

Sannolikheten att de lyckas tråckla ihop en regeringsduglig regering är exakt 0. Noll. Regeringsunderlaget består av 22* partier. Försök få 22 partier att samla sig bakom ett visst förslag. Det enda de var eniga om var att avsätta Rajoy. Partierna representerar nazism (PdeCat under Torma), konstitutionellt uppror (PdeCat, ERC, Podemos), stalinistisk kommunism (Podemos), terrorism (Bildu) etc.

Fram till idag hade Podemos inte ställt några offentliga krav på PSOE. Nu, kommer dock kraven. Man vill sitta med i regeringen. Man vill stoppa privatiseringen av banken Bankia – och allt som kommer under dagarna som kommer. PSOE hade annonserat att man skulle regera med hoppande majoriteter, alltså bilda en ren PSOE-regering. Nå, man lär aldrig ställa ett förslag som Ciudadanos eller resterna av PP kan rösta för varför man alltså måste förhandla varje fråga med 22 partier.

Det enda Sánchez möjligen kan få igenom är att man så långt det går tolererar upproret i Katalonien (och i förlängningen i Baskien, Mallorca, Valencia, Navarra och Galicien). Strävan att söndra Spanien förenar ju allt ifrån Tormas nazister till Bildus kommunistiska terrorister. Samma sak är det med frågan att flytta terrorister i Spanien-fängelser till Baskien. Stöds förstås av alla kommunistpartier. När terroristerna hamnat i Baskien faller de under ETA:s domvärjo i fångvårdsstyrelser etc och kan diskret ges förmåner, frigivningar och liknande. Det har förstås inte anchez, som uppenbar marxist, någonting emot. Att riva upp arbetslagstiftningen kan man säkert också enas om eftersom man inte bryr sig om den ekonomiska utvecklingen. Tvärtom, ju sämre det går för Spanien desto lyckligare blir många i den brunröda koalitionen. Symbolfrågor för att riva upp såren från inbördeskriget för nästan 80 år sedan kan säkert verka samlande. Man kan kanske tvinga bort Francos och Primo de Riveras lik från de fallnas dal.

Det går förstås att sitta vid makten en tid utan att lägga fram ett enda konstruktivt lagförslag (man ärver ju en färdig budget). Man lyfter lön och rullar tummarna. Eller tittar på fotboll som Rajoy. Men det håller inte i längden. Till slut uppstår kriser. EU kommer att hålla ögonen på ekonomin så redan utan PSOE:s och Podemos överbudspolitik är urusel med höga budgetunderskott. Och ”högerfalangen” i PSOE, d v s de som vill respektera Spaniens författning kommer kanske inte att agera röstboskap åt Sánchez om han vill fullborda upproret i Katalonien genom att ge order till riksåklagare, polis, civilgarde, armé och rättsväsende att dra in tentaklerna.

*Fotnot: Siffran 22 partier hämtar vi från online media. Siffran är högre än antalet partier med riksdagsmandat vilket beror på att vissa partier är en koalition mellan olika partier, T ex är Podemos-Unidos en koalition mellan Podemos och Izquierda Unida vilket i sin tur är en koalition mellan olika kommunistpartier. Vi har inte resurser att fördjupa oss i detta varför vi accepterar publicerade siffror. Orsaken till varför flera partier är koalitioner iställer för sammanslagna enheter kan man undra över. Som vanligt måste man misstänka ekonomiska motiv, typ högre partistöd och liknande.

 

 

 

 

Vad händer nu i PP (Partido Popular)?

exitrajoy

Adiós Rajoy, sinvergüenza. Hasta nunca. (Adjö Rajoy, Du skamlöse. På inget återseende!)

Mariano Rajoy är numera ett politiskt kadaver. Varje återkomst till politiken är omöjlig. Han var så hatad i parlamentet att han avsattes av 22 partier som samarbetade för detta enda mål.

Rajoy har lämnat sitt parti i spillror, lamslaget, förkrympt, fördummat och handlingsförlamat.

Tillbakablick

2004

zapmad

Zapatero med gode vännen Maduro

Det var meningen att Rajoy skulle tillträda 2004. Han var utnämnd till efterträdare av dåvarande regeringschefnen Aznar ensam genom ”dedocracia” (ironiskt uttryck), alltså finger-”demokrati”. Precis lagom till valet 14 mars 2004 (då PP ledde mycket klart i opinionsundersökningarna) genomförde någon organisation ett antal bombattentat på flera tåg den 11 mars med uppenbar avsikt att påverka valutgången. 193 människor dog och många lemlästades. Och istället för Rajoy så blev socialisten Rodríguez Zapatero regeringschef.

2008

masangil

Maria San Gil

Om vi sedan spolar fram till augusti 2008 så höll PP ordinarie partikongress i Valencia. Då hade Rajoy varit partiledare i 4 år och hunnit förlora valet i mars 2008. Under våren arbetade man med att lägga fast en politisk programförklaring inför den ordinarie partikongressen i augusti samma år. Det var nu som Rajoy och hans medarbetare började visa bockfoten. Sent skall man glömma när Rajoys dåvarande närmaste medarbetare José María Lassalle fällde de bevingade orden, ”pero, ¿qué se cree esta tía?”, d v s vem tror den här kärringen att hon är? (väldigt fritt översatt). Objektet för detta utbrott var María San Gil, absolut vördad i PP som en modig företrädare för PP i de baskiska provinserna när detta var förenat med akut livsfara, trots livvakter och när livet däruppe var ett inferno för de som inte sympatiserade med ETA. Det gick så lång att präster vägrade begrava döda som inte hade sympatiserat med ETA. I bästa fall begravdes diskret efter mörkrets inbrott. Runt en kvarts miljon människor tvingades gå i asyl i andra delar av Spanien. María San Gil förfäktade att Spanien är ett land vars enhet skall försvaras (det förskriver ju naturligtvis författningen). Något som inte föll Rajoy-falangen i smaken varpå San Gil m fl avgick. Där någonstans började PP:s långsamma färd mot utplåning.

2011

pinnochio

Rajoys näsa blir också allt längre …

Först sedan galningen Rodríguez Zapatero gav upp 2011 och tidigarelade de allmänna valen så kom Rajoy till makten tidigt under 2012.

Man måste veta att PP vuxit fram sedan Alianza Populars grundande 1976, genom koalitioner, namnbyten och en hel del konvulsioner. PP brukar betecknas som ett högerparti, speciellt i utlandet och bland socialister och kommunister. ”Facha” (fascist) är ju ett vanligt tillmäle. I själva verket är PP ett amalgam av många olika ideologier, konservativa, socialliberaler, kristdemokrater och socialdemokrater. Men absolut inga fascister (de skulle inte vilja ta i PP med tång!). Under Rajoys tid har partiledningen glidit alltmer åt den socialdemokratiska falangen och det måste sägas vara den positionsförflyttningen som skapat väldiga spänningar i partiet och allt sämre väljarsiffror. Tills Vox skapades för några få år sedan fanns inget parti till höger om mitten om man nu inte räknar med några få fascistiska grupperingar som Falangen i några varianter och några till som aldrig kan ta mandat. När alltså PP gått från höger till någonstans vänster om mitten så är det plötsligt trångt. Där finns socialister, Ciudadanos och alltså PP.

sorayasds

Soraya Sáenz de Santamaría – gamla gardet – ut med henne!

Rajoys gigantiska misstag var att under valrörelsen 2011 göra en lögnaktig programförklaring med en massa löften som tilltalade de breda lagren i PP (som ligger till höger om mittfåran i spansk politik i den mån de inte flytt till Vox). Det gav honom regeringsmakten men undergrävde den egna valmanskåren på lite längre sikt. Speciellt som han inte infriade ett enda löfte, vilket han förstås aldrig hade avsikt att göra. Den iskalla beräkningen var att väljarna skulle vara så livrädda för en återgång till socialistisk politik som hade visat sig katastrofal att man skulle rösta på det minst dåliga alternativet.

2016

iglesiaserrejon

Podemos: Pablo Iglesias (t v) och Iñigo Errejón (t h, i stort sett utrensad)

Nu börjar vi närma oss nutid. 2016 var det dags för nästa val. PP rasade och parlamentarisk dödläge uppstod. PP och PSOE (socialisterna) hade nu fått sällskap av de revolutionära kommunisterna Podemos (en slags spansk filial till Maduros parti i Venezuela), Ciudadanos (som nu tog språnget från Katalonien till riksnivå) och lilla Vox. Regeringsbildningen tog över ett år liksom budgetbehandlingen. Vägen mot katastrof låg spikrak. Som spanjorena säger: ”De esos barros estos lodos” (går inte att meningsfullt översätta ordagrant, men ungefär ”från den smutsen kommer den här leran”). Talande uttryck! Svensken skulle väl säga att som man bäddar får man ligga.

Nutid

Nuförtiden befinner sig partiet i fritt fall. Purfärska opinionsundersökningar petar ner PP från förstaplatsen till fjärde (!!). Man har nu 16,8% att jämföra med 44,6%. Bra jobbat, Mariano! Du har lyckats skrämma bort 2/3 av Dina väljare. Inte alla klarar av detta!

röttkortParadoxalt nog så kan den här katastrofen för PP vara partiets räddning. Men det förutsätter att medlemmarna engagerar sig för att få till stånd en extra partikongress (eller kanske ordinarie? – de brukar söla åratals med dessa) och slänger ut Rajoy. Eller att han avgår från parlamentsplats och partiledarepost frivilligt). Huruvida det blir så lär vi snart bli varse.

Inte bara Rajoy måste slängas ut. Hela det gamla ledargarityret måste bort. Vice regeringschefen Soraya Sáenz de Santamaría har säkert drömt om att bli ny partiledare men det vore givetvis ett politiskt självmord för partiet. Alla de gamla är ju intimt förknippade med marschen mot katastrofen. Ingen har vågat ta strid med sin führer under alla dessa år. Bara Esperanza Aguirre vad vi kan minnas. En hel generation av oduglingar måste pensioneras. Förhoppningsvis tvättar man då med nödvändighet samtidigt bort alla rester av den korruption som plågat partiet under många år. När Rajoy ställs inför rätta för svarta extralöner finansierade med olagliga kampanjbidrag, vilket man kan förutse, hamnar nyheten förhoppningsvis längst bak i tidningen allt medan ingen minns vem han var.

andrealevy

Andrea Levy

Vi tvivlar inte på att det finns kompetenta unga politiker i PP. Vi är inte så insatta i detta men drar oss till minnes namn som Andrea Levy och Cayetana Álvarez de Toledo. Pablo Casado är också relativt ung men har entusiastiskt ställt upp i Rajoys dohakör. Ut med honom!

caytat

Cayetana Álvarez de Toledo

Det blir nog ingen snabb comeback för PP. De tar tid att bygga upp ett parti från grunden. Idag är PP ett parti för gamlingar som dör bort efter hand. Partiet måste hitta en moderniserad version av sig självt utan att ge avkall på sina centrala värderingar och föra en ideologisk kamp bland ungdomen. Ingen lätt uppgift. Titta bara på de svenska moderaternas vacklande vandring från Bildt över Reinfeldt över Kindberg-Batra till Kristersson