I lördags var det alla helgons dag i Sverige. I alla civilierade länder var det istället i söndags.
Vadan denna skillnad? Jo, 1953 kom politikerna på idén att Sverige hade för få arbetsfria dagar under hösten. Varför man helt sonika flyttade helgen från en söndag till en lördag. Därvid vann folket en extra arbetsfri dag (lördagar var ju arbetsdagar på den tiden) och motionerande politiker kanske några röster. Jag minns faktiskt hur absurt många ansåg spektaklet vara. Vad hade politikerna med kyrkliga högtider att göra? Men Sverige hade ju statskyrka ända sedan Gustav Vasa tid. Regeringen utsåg t o m biskoparna.
Idag har ju ”svenska kyrkan” (pretentiöst namn!) en tysk ärkebiskopinna med ”Allu ahkbar” (försvenskat) som valspråk och som prästvigdes av biskop Lars Carlzon – ordförande i vänskapsföreningen Sverige-DDR, alltså en unken jävla diktaturkramare – och som handleddes in sin utbildning av likaledes tyske stasispionen Alexander Radler, kräket som såsom angivare skickade sina ”vänner” till DDR-diktaturens skräckfängelser och som blev kyrkoherde i svenska Burträsk. Kyrkan har ju haft många av dessa vidriga kommunistiska kräk som t ex ärkebiskopen K G Hammar och biskopen Martin Lind.
Jag tackar mig själv för min goda smak att lämna den svenska statskyrkan den första dagen jag som ung kunde. Det innebär inget förakt mot religion eller religiösa. Jag härstammar från ett flertal prästsläkter, har en anhörig som är katolsk nunna och flera av mina bästa vänner genom åren har varit djupt kristna eller muslimer.
Men om jag lämnar kyrkan som institution därhän så kommer jag fram till essensen i vad Alla Helgons Dag betyder för mig som ateist. När man sitter på dryga 400 mils håll från de nära och käras gravar så smärtar det djupt att inte kunna fullfölja de kristna traditioner som jag levt med ända sedan jag var liten. Hur många gånger har jag inte vandrat hand i hand med mina föräldrar, min hustru och mina barn till släktens gravar för att tända gravlyktor för att minnas och hedra tidigare generationer. Nu sitter jag här gammal och skröplig och blev länken som brast, som inte kan upprätthålla traditionen. Men jag minns och sörjer ännu, om jag så satt på mars.
Kort sagt, för mig är Alla Helgons Dag en av de tyngsta dagarna i mitt liv som emigrant. Man kan bara föreställa sig vad alla anhöriga som tidigt utvandrade till USA kände när Alla Helgons Dag dök upp i deras kalendrar. Där de satt utan reella möjligheter att någonsin återse sina gamla kyrkogårdar igen.
Till sist: vore det inte dags för ”svenska kyrkan” att flytta tillbaka Alla Helgons Dag till rätt dag? Flyttningen var ju överspelad redan i slutet på 1960-talet när lördagen blev arbetsfri för de flesta, t o m för oss skolelever.
Så här på håll så nås man ändå av debatten i gamla Sverige ibland.
Alla tycks ha en mening om vem som är svensk. Och alla tycker sig ha rätt att klistra etiketter på andra.
Kleta inte etiketter på andra, Björn Söder!
Jag ser i en gammal Aftonbladet på nätet att Björn Söder i SD har förfäktat att judar och samer inte är svenska. Hakan faller ner till golvet. Hur i helvete rent ut sagt tänker han? Om han tänker. Han får mothugg från en jude och medhåll från en same, i samma tidning.
På det här området är jag ju själv en specialist eftersom jag själv levt runt 1/3 av mitt liv som immigrant.
Att vara svensk är ju inte ett enhetligt begrepp. För det första är det ju väldefinierat om vem som är svensk i juridisk mening. Det är ju de svenska medborgarna.
Men – den viktigaste etiketten sätter man ju på sig själv. Jag har upplevt hela min barndom i Sverige. Därmed är jag svensk. I egna ögon. Vilket är det enda som räknas. Andra i min situation skulle kanske definiera sig som spanjor, vilket givetvis är deras rättighet. För mig är barndomen nyckeln. Svenska blev mitt första språk, jag kan svenska traditioner, sociala kodex, sånger, lekar m m. Varenda skrymsle i min gamla hemstad associerar till minnen jag har. Det var min värld, den första jag såg. Och det har präglat mig. Vill jag riktigt njuta äter jag raggmunk med lingon och fläsk. Jag är svensk ända in i märgen. En svensk med nuvarande hemvist i Spanien.
Det ovan sagda hindrar inte att jag också känner mig som spanjor. På många sätt. När jag väcks ur narkos har leende svenska läkare berättat att jag alltid babblar på spanska innan jag fattar att jag skall byta språk. Så djupt sitter det spanska språket, det har blivit mitt förstaspråk. Men det ändrar inte min självupplevda grundidentitet ett jota.
Häromsistens kunde man läsa i pressen att tre svenskar i Andalusien hade dödat en fjärde. Så mycket mer framgick inte. Och som svensk undrade man givetvis vad som låg bakom denna hemskhet.
Jag bläddrade runt detta och jag antar att det var i Flashback jag hittade förklaringen. Mördarna, och mordoffret, var svenskar av marockanskt ursprung som etablerat sig i Andalusien och kommit ihop sig gällande knarkaffärer. Då förstod man sammanhanget och nyheten blev begriplig. Knarksmugglingen från Marocko via Andalusien är ju enorm så territoriella dispyter är väl ofrånkomliga.
Ett annat exempel är den årliga brottsstatistiken som publicerades för några dagar sedan. Bland den förfärliga statistiken, som blir värre från år till år, kunde man särskilt notera att sexuellt våld med penetration, alltså fullbordade våldtäkter, hade gått upp 22% från 2017 till 2018. För att kunna analysera siffrorna måste man ju veta mer. Har spanska män blivit galna, har mörkertalet reducerats eller har man gjort någon omklassificering? I Spanien har vi ju mest politiskt korrekta media vilka inte kom med någon ytterligare information.
Men på Intereconomía TV så bjöd man in en företrädaren för ett av polisfacken. Han bröt ner siffrorna på gärningsmannens ursprungsland varpå det genast stod klart att det var marockaner som stod för ökningen. Det snävar ju in problemet så att man kan söka förklaringar till ökningen (ökad illegal immigration över havet? sämre integration?) och arbeta förebyggande. Politisk korrekthet kostar liv, egendom och våldtäktsoffer. Det bör man ha klart för sig. I det förvirrade och till fanatism snarstuckna Sverige tenderar man att se främlingsfientlighet i varenda buske. Det är ju inte klokt. Jag begriper inte vem som vill se sin fru, syster, mor eller annan när och kär våldtagen p g a otillräckliga förebyggande insatser.
Är Du också svensk i Spanien? Skriv en kommentar om hur Du ser på Din identitet!
Este blog hasta ahora se ha escrito únicamente en sueco. Pero los lectores, que los hay, muestran un total desinterés por temas de actualidad de España. Y nos preguntamos qué concepto tienen de España. En una pequeña encuesta la mayoría se declaraba NO ser españolistas lo cual resulta deprimente para nosotros que amamos a este país.
Nos parece que la mayoría de los suecos han tragado las trolas de los golpistas en Cataluña y les importa un bledo que lo que vemos es una dictadura naciente que impunemente violan la legalidad de su país. Es sumamente triste.
Sin ningún tipo de apoyo, respuestas o opiniones de nuestros lectores lo más probable es que cerremos el chiringuito y nos dediquemos a otro tema. Lo que jamás haríamos sería sacrificar la verdad para dar placer al los que les han comido el coco. Los que ya no saben distinguir entre golpistas criminales y verdaderos luchadores por la libertad. Tenemos amigos en la antigua URSS. Ellos sí que saben bien lo que quieren los comunistas.
Det låter väl bra? Bo gratis i tre år utan att betala vare sig hyra, vatten, el eller avgift till grannsamfälligheten! Få omkring 50 000 kronor vid avflyttning och hela tiden skyddas av polis, domstolar och politiker! Som en dröm, eller hur?
Det finns bara en liten hake. Man måste besitta ett synnerligen rymligt samvete. Precis som politikerna alltså!
Vad handlar nu detta om? Jo, vad vi beskriver är fenomenet med bostadsockupationer som är en grasserande farsot i Spanien och som får allt större proportioner över hela Spanien. Även på avlägsna Kanarieöarna.
Även svenskar som äger eller hyr hus eller lägenheter i Spanien gör gott i att läsa vårt inlägg. Ty detta berör alla som förfogar över en bostad i Spanien.
Om man följer mediavänstern, eller lyssnar på alla leninister och stalinister som numera befolkar parlament och kommunalfullmäktigeförsamlingar i hela Spanien, så delges man intrycket av att bostadsockupanterna alltid är fattiga, utslagna barnfamiljer utan tak över huvudet som ockuperar lägenheter som står tomma ägda av giriga banker. Inget kan vara mera felaktigt.
Man kan dela in ockupanterna i några grupper:
De fattiga, utslagna utan tak eller huvudet.
De ideologiskt motiverade, främst kommunister naturligtvis, som aldrig tänker bo i de lokaler, lägenheter eller hus de ockuperar eftersom de redan har bostad.
Maffior som enbart motiveras av ekonomisk vinning och som förmodligen bor luxuöst. Undersökande media visar hur det påfallande ofta – men alls icke uteslutande – är zigenarsläkter som bedriver denna form av kriminalitet.
Det är grupperna 2 – 3 som genomför ockupationerna och sedan ”säljer” eller ”hyr ut” egendomen de tillskansat sig, ofta till grupp nummer 1.
Ockupationerna går till på så sätt att ligornas spanare kartlägger vilka lägenheter som just då står tomma. Sedan slår deras specialkommandon till, bryter sig in och byter blixtsnabbt lås. När man ockuperat en lägenhet släpper man in stödtrupper, alltid med minderåriga barn, gärna sjuka barn. Efter hand tillskansar sig ligan allt lösöre av värde i lägenheten och avyttrar detta för vinning.
Därefter tar ligans försäljare vid och ”säljer” eller ”hyr ut” den ockuperade lägenheten, ofta till människor ur grupp 1 ovan, givetvis med hjälp av dokument utan varje juridisk giltighet.
När offret upptäcker vad som hänt så tillkallar man naturligtvis polis. Polisen kommer, ringer på, tar bostadsockupanternas namn och ID-nummer, tackar för sig och besvärar inte bostadsockupanterna ytterligare. Polisrapporten går till en undersökningsdomstol där den samlar damm i typiskt sett tre år.
Välkommen hem!
Låt oss ta ett exempel som vi såg på TV. 90-åriga Purificación (”Pura”) bodde i en förstad till Madrid. Hon blev krasslig och tvingades åka till akuten och blev inlagd några dagar. Genast slog ett kommando av ockupanter till. Grannarna lyckades meddela Puras nästan 90-åriga syster vad som hänt. Och hon tvingades snabbt konstatera att hon stod maktlös. Hon lyckades ordna in sin syster på ett äldreboende men där kan hon inte bo kvar mycket längre, det kostar för mycket. Och Puras blygsamma pengar måste ju räcka till alla löpande för lägenheten, el, vatten och avgift till grannsamfälligheten. Förutsatt att Pura inte har något lån på lägenheten, annars tillkommer ju räntor och amorteringar. Systern har ännu inte förmått sig att berätta för Pura vad som hänt. ”Det kommer att ta livet av henne”, menar hon. Varje dag frågar hon när hon får komma tillbaka till sin älskade lägenhet, sin egen säng, till alla gamla minnen. Kort sagt, hjärtslitande!
Hem ljuva hem!
Varför får inte Pura någon hjälp? Det beror på att spansk lagstiftning betraktar rätten till bostad som en fundamental rättighet medan äganderätten är en högst ordinär rättighet. När de krockar vinner rätten till bostad på kort och medellång sikt i rättsmaskineriet.
Konsekvensen är att om någon bryter sig in i min bostad och jag tillkallar polis och kan visa att jag bor i lägenheten, genom att ha nycklar till bostaden till skillnad mot de som bryter sig in, så grips angriparna och kan förvänta sig åtal för hemfridsbrott och kanske mer. Det lönar sig dock inte för mig att vifta med lagfart och liknande. Ockupanterna kommer att vifta med falska handlingar för att styrka sin besittningsrätt. Alltså, är jag inte i klar besittning av bostaden står ord mot ord och saken går till domstol.
Tricket att redan från första stund involvera små barn i ockupationen är ägnat att förstärka besittningsrätten. Inte ens en överambitiös domare som råkar ha vaknat på sin stridslystna sida kan vräka en familj med småbarn om inte familjen inte samtidigt erbjuds en bostad av de sociala myndigheterna. Är barnet sjukt, på riktigt eller på låtsas, så mycket bättre. En viss zigenarklan i Barcelona hävdar alltid att barnen lider av en viss specificerad muskelsjukdom. Och man rabblar sin inlärda läxa riktigt duktigt för myndigheter och media.
Om däremot angriparna slår till när jag är borta och har hunnit byta lås när jag tillkallar polis så är det ockupanternas rätt till bostad som vinner.
Och varför tar det bortåt tre år i normalfallet innan en domstol fattar beslut på ett sakligt underlag? Helt enkelt för att Spaniens rättväsende har brutit samman – om det någonsin har fungerat, vilket vi inte tror. I Spanien är man därmed i praktiken fullkomligt rättslös, något att tänka på och planera för för oss som bor här. Att försöka muta sig till förtur är något jag praktiserat. Men det kan enbart användas gentemot tjänstemän på domstolen – med stor försiktighet. Att försöka muta en domare direkt är nära nog självmord för en amatör.
För att återgå till Pura så kan man fråga sig om en fattig 90-årig änka har krafter, skarpsinne och framför allt ekonomiska resurser för att stämma bostadsockupanterna för att återfå sin bostad om kanske 3 år. Det är nog inte troligt. Det mesta talar väl för att Pura för alltid är av med all sin egendom. Och väldigt många med henne! Man sjuder av ursinne när man tänker på alla offer!
Men, säger vän av ordning, det är väl bara att låta stänga av vatten, el och gas och på så sätt tvinga ut ockupanterna! Idylliskt tänkande. Gör man det så får man ett åtal minst för olaga hot alternativt utpressning på halsen. Då blir man alltså boven i dramat så det är uteslutet.
Låt oss antaga att Pura lever om tre år och får tillbaka sin lägenhet. Då är väl allt frid och fröjd och bara att flytta in? Näppeligen. Om nu Pura lyckats betala alla räkningar, som hon aldrig ens fått sig tillhanda eftersom ockupanterna lagt beslag på brevlådan, så har hon säkerligen en slutnota från advokat och sakförare att se fram emot. Men det värsta är givetvis att lägenheten kommer att vara fullkomligt förstörd. Bestulen, sönderslagen och vandaliserad. För en pensionärslägenhet får man väl räkna med renoveringskostnader, inredning och möbler på åtminstone någon halv miljon kronor. Får hon lån av banken? Ha, ingen bank ställer upp på lån till pensionärer även om de har en värdefull lägenhet att belåna.
Och de forna ockupanterna, hur ser deras framtid ut efter en eventuell vräkning? Politikerna har efter hand sänkt straffen för husockupanter. En på pappret medellös ockupant lär få böter på runt 10 kronor per dag. Och inte en dag i fängelse. Kan ägaren bevisa stöld av egendom (vilket inte alltid är så lätt när man inte har några dokument kvar) så kan ockupanterna förstås lagföras även för detta.
Om ockupanterna är förslagna så kan de efter några år erbjuda sig att flytta ifrån bostaden mot en rundlig ersättning. Man kan ju till exempel ”erbjuda sig” att inte vandalisera bostaden och inte bränna alla gamla fotoalbum. Eller något i den stilen. Gängse summa är runt 50 000 kronor men kan ofta förhandlas ner till dryga 30 000. Då har de medel att betala sina böter och en grundplåt för att köpa sig hjälp att ockupera nästa lägenhet.
Vad just Pura borde göra undandrar sig vår bedömning. Det beror ju helt och hållet på om någon ställer upp gratis för henne.
Men, vad skulle vi göra i Puras situation? Vad vi förmodligen i praktiken tyvärr skulle göra är det absolut sämsta alternativet, att tillgripa våld. Jag känner mig själv. Ockuperar någon vår lägenhet så kommer med all sannolikhet någon att dö ganska omgående. Ockupanterna eller jag. Överlever jag mot alla odds så lär det bli fängelse för resten av min levnad.
Tillkalla polis meningslöst om ockupanterna hunnit byta lås
Men vad borde vi göra i den situationen? Först och främst, det finns ingen anledning att tillkalla polis. Det är totalt meningslöst och t o m kontraproduktivt. A och O är att hålla huvudet kallt. Vilket är enklast om man tänkt igenom situationen innan man ställs inför den.
Som vi ser det så finns i huvudsak två alternativ:
Om Du är beredd på hårda tag och kan få hjälp av lika hårdföra vänner så är det bästa att första spana på lägenheten och lista ut vilka som bor där, hur många, signalement etc. Genom dygnetruntspaning – kanske med hjälp av grannar – så kan ett tillfälle yppa sig när lägenheten står tom. Den måste vara tom på folk! Då gäller det att vara utrustad med kofot och blixtsnabbt återockupera lägenheten och ta bort låset. Medan någon eller några vaktar lägenheten för att förhindra ockupanternas återkomst så tillkallas dörrfirma, snickare, låssmed eller vad som krävs för att få en fungerande dörr med nytt lås på plats med blixtens hastighet. Återkommer ockupanterna och uppträder agressivt så tillkallas polis. Har vi då kastat det förra låset så kan ockupanterna inte bevisa någonting. De har inte ens en nyckel som passar. De lär inte ställa till bråk eftersom de då riskerar hemfridsbrott. De vet precis var gränserna går. Detta måste vara det billigaste alternativet för att lösa situationen men kan vara psykiskt påfrestande.
Inpassering kontrolleras av Desokupa
Om Du inte själv tilltalas av tanken på en eventuell konfrontation så finns firmor som arbetar så att de med Din och grannsamfällighetens tillstånd upprättar en kontroll av inpasserande i fastighetens port. Det innebär att ockupanterna fritt kan gå ut ur fastigheten men inte komma in igen. Ingen drömtillvaro ens för en husockupant. Passerkontrollörerna är oftast boxare, brottare eller tyngdlyftare. Inte för att slå folk sönder och samman utan för att inge respekt med överarmar som furor. Det företag som hörs mest i debatten är DESOKUPA som verkar högeligen respektabelt. Enligt mediauppgifter så går deras affärer alldeles lysande och det kan man ju förstå. Deras pris tycks ligga mellan 30 000 och 80 000 kronor enligt uppgifter på nätet. Det förefaller som ett högst rimligt pris för att bli av med husockupanter. Alternativet är nog i praktiken oftast att förlora bostaden.
Ett tredje teoretiskt alternativ är att förhandla med ockupanterna. Det skulle vi aldrig själva klara av rent psykologiska skäl. Driften att avliva ohyran vore för stark och skulle ofelbart utmynna i våld från vår sida. Därför är nog DESOKUPA ett bra alternativ även om Du vill köpa ut ockupanterna. Boxarna kan säkert ställa upp som förhandlare. Vi tror inte mycket på en advokat i det läget. De är sävliga och genomlegalistiska. Och har förmodligen urusla boxningsfärdigheter.
Någonting vi INTE kan ge några råd kring är försäkringsfrågan. Vi råder Dig att googla ”seguros ocupas”. Vid en mycket hastig titt så finner vi inget intressant. Man skriver om hjälp med advokatkostnader etc. Något som vi ovan redan konstaterat är fel väg. Du vill säkert inte heller vänta tre år på att återfå Din bostad.
Ju svårare ockupanter och andra tjuvar har att ta sig in i bostaden, desto mindre blir förstås risken att råka illa ut. Men tänk på att de inte bara tar sig in genom ytterdörren. Fönster och balkonger är också angreppsvägar. Vi tror att ockupanterna skyr bastanta säkerhetsdörrar. Det gäller ju att ta sig in snabbt och byta lås snabbt och en säkerhetsdörr kan vara knepig och ockupationen kan störas av grannar som hör oväsen och ringer polis innan ockupationen fullbordats. Farligt för angriparna!
Den motbjudande kommunisthäxan Ada Colau dömdes som husockupant innan hon blev borgmästare i Barcelona
Till slut går det inte att undvika politiken. Ty hela problemet med bostadsockupationer kan ju åtgärdas genom förändring av lagstiftningen, genom att stärka äganderätten. Men med en handlingsförlamad regering som vill verka tilltalande på ungdomen och en vänster som blir allt mera kommunistisk så är hoppet om förändring inte stort. Tvärtom, de kommunistiska häxorna på borgmästarplatsen i Madrid och Barcelona (Ada Colau med bakgrund i okupa-rörelsen) gör allt för att stärka bostadsockupanternas rätt på ägarnas bekostnad. Häxan Carmena i Madrid upplöste den polisenhet som vanligen genomförde vräkningar i Madrid. I ett kommunistiskt Spanien så gäller det att bekänna sig till rätt ideologi så kan Du bo gratis alldeles ifred.
Grannsamverkan finns även i Spanien om än mer informellt
Ett avslutande råd. Tro inte att det bara är hus eller lägenheter som står tomma länge som ockuperas. Stackars 90-åriga Pura åkte bara till akuten! Semestrar, och långhelger (”puentes”) är annars verkliga riskperioder. Och okupa-ligorna lär förstås genom spaning, lokalkännedom och medlöpare ha bra koll på vilka utlänningar som försvinner i april för att återkomma först under sen höst. Gefundenes fressen för okupa-maffian! Tillsyn, tillsyn, tillsyn – det är nyckelordet för att kunna reagera snabbt om något händer.
Ett kok stryk – förtjänt eller oförtjänt – råkade många ut för fordom i Spanien.
Anekdot: förr i tiden, på Franco-tiden och ganska många år därefter så lönade sig att känna en polis. Hade Pura råkat ut för bostadsockupation då och haft ett barn, barnbarn, granne eller liknande som var polis så hade en gäng poliser tagit hand om alla manliga husockupanter, bjudit dem på en åktur ut på landet och där klått dem blå och lila efter noter för att sedan lämna dem nakna i ett dike med några mil att gå för att komma tillbaka till Madrid. Det ödet rönte en amatörmässig utpressare som på grundval av några bilder med sexuellt innehåll försökte pressa pengar av en bankdirektör jag var bekant med. Men som sagt – det var då.
Idylliskt nog finns det fortfarande människor som tror att rättsskipningen fungerar i Spanien och att ingen kan dömas utan ett enda bevis. Det är ett gulligt tänkande – men livsfarligt! Eftersom det lämnar de oskyldiga som döms totalt försvarslösa. Om alla tror att systemet fungerar, vem skall hjälpa de som döms oskyldiga?
Stackars beundransvärda Dolores Vázquez
Vår pessimistiska syn på spansk rättstillämpning grundlades nog till stor del under fallet Rocío Wanninkhof. Rocio var en tonårig flicka som 1999 bestialiskt knivmördades i Andalusien. Rocíos mamma, som anlitat en yvig kändisadvokat som målsägarbiträde, var övertygad om att det var hennes lesbiska f d sambo, hotelldirektören Dolores (Loli) som var den skyldiga. Och hon lyckades få med sig hela etablissemanget på sin teori. Loli dömdes först i media, som brukligt är, och sedan i domstol. Hon satt 17 månader i fängelse, totalt psykiskt nedbruten. I media utmålades hon som ”kall” och beräknande. Att hon var lesbisk hölls givetvis emot henne även om ingen skulle erkänna det.
Efter ett annat mord i Andalusien och en utländsk kvinna som rakryggat angav sin sambo som möjlig mördare rullades sanningen upp bl a med hjälp av DNA-bevis. Sedan länge sitter en brittisk serievåldtäktsman och dubbelmördare i fängelse för de bägge morden. Hade spansk polis klarat av en ordentlig utredning av det
Den dubble flickmördaren och serievåldtäktsmannen, galningen Tony King
första mordet och inte låst sig vid en teori så hade kanske flickmord nummer 2 kunnat undvikas.
Loli släpptes så småningom, strax innan rättegången i andra instans, men är livrädd för att återvända till Spanien. Hon bor i London sedan frisläppandet. Under många år förde hon anteckningar om var hon befann sig, vad hon gjorde etc, dag för dag, timme för timme, för att kunna freda sig mot nya anklagelser. En brittisk psykiater betecknar hennes psykiska skada som 75%-ig. Ingen har bett henne om ursäkt och hon tilldömdes efter lång kamp ett fullkomligt löjligt lågt skadestånd. Beundransvärt nog kunde hon trots tillfogad psykisk skada snabbt hitta ett kvalificerat arbete i London som transportkoordinator.
För Dig som förstår spanska rekommenderar vid RTVE:s miniserie ”El Caso Wanninkhof” som finns att se på Youtube:
Namnen har ändrats men det lidande en oskyldig utsätts för när drevet går speglas förstås ändå. Det är händelser som alltså påverkat oss djupt vad gäller vikten av alla skall betraktas som oskyldiga tills de på ett övertygande sätt befunnits skyldiga.
Om Du tittar på serien – eller redan sett den – skriv gärna en kommentar nedan.
Förresten, en väldigt bra, omskakande klassiker film på temat att inte döma någon som är oskyldig är ”12 angry men” (svartvit) som handlar om arbetet i en jury. Rekommenderas också.
Så är det dags att försöka sig på en uppryckning igen!
Vi skall försöka binda ihop trådar som blev hängande lösa, sammanfatta det som hänt under de senaste månaderna och kommentera nyheter. Vi tar det efter hand.
Vår paus var nog i mycket en – som vi tycker – mänsklig reaktion över kaoset i Spanien. Det blev för mycket och för trist. Lite som att referera fyllesnack utan vett och mening. För på den nivån ligger ju spansk politik tyvärr. Det var mera spännande att följa amerikanska medier inför, under och efter presidentvalet i USA. Inte för att nivån höjde sig mycket över spansk dito men för att den åtminstone inte var lika uttjatad.
Så, God Fortsättning, gott folk önskar vi härifrån den spanska ankdammen till alla i den svenska ankdammen och alla andra.
Till alla oräkneliga mutkolvar i spansk politik kommer en musikhälsning med titeln ”Un puñado de oro” (en handfull guld):
Bästa läsare, detta skall INTE handla om barnbördshus. Vad skall vi med dem till i ett land som inte avlar barn och en stor del av de som ändå avlas avlivas innan de hinner födas? Senaste halvåret har 23 000 fler dött än fötts (och då inkluderar vi inte siffror på avlivade ofödda barn som brukar ligga kring 100 000 per år).
Nej, B är en bokstav på tangentbordet. Som ibland fungerar men oftast inte.
Vår gamla älskade laptop har länge varit en pålitlig arbetshäst. Även om damm, virus och hårddiskkrascher gjort sitt bästa för att sätta punkt. Men nu fungerar snart inte tangentordet tangentbbbordet tangentbordet. Speciellt B trilskas. Oftast kommer inget, iland ibland upp till fem. Det gör skrivandet till en plåga.
Det är inte precis en fråga om att gå ner på hörnet och köpa ett nytt tangentbord och låta någon flink förmåga pilla in det på rätt plats. En flera år gammal modell? ÅÄÖ? Haha! Så, då är det väl bara att köpa över nätet? Haha! Svenska datafirmor levererar bara till Sverige. Det är oftast det enda land de är generalagenter för.
Nu skall vi i alla fall köpa ett tangetbord via nätet med adress till familj i Sverige. Sedan återstår att få det hit till Kanarieöarna. Kommer det via post återstår införtullning. Samt inmontering.
Men vi skall försöka på b:na på plats till läsarnas gagn!
Alltså, efter att ha studerat frågan under en tid och följt debatten i frågan så tycker vi att vi bättre förstår vad de nu aktuella terroristerna står för. Och vad som bör göras åt dem, åtminstone på kort sikt. Följande genomgång i flera delar är gjord för att skapa oss själva en bild av den komplexa frågan. Sedan beslöt vi att publicera den här för eventuellt intresserade läsare.
Som nog många andra så har vi haft svårt med gränsdragningen mellan muslimer i allmänhet och terrorister som säger sig handla i Islams namn.
Bokstavstrogna
När man får återgivet vad vissa av Koranens suror föreskriver så förfäras man och drar slutsatsen att Islam är en barbarisk religion.
Muslimers svar brukar då vara att man feltolkar Koranen, vilket inte låter vidare övertygande.
Om dessa muslimer vore ärligare och sade rent ut, att Koranen liksom Bibeln innehåller en hel del skit som vi moderna människor bortser ifrån, så skulle nog flera förstå.
För så är det. Bibeln föreskriver t ex hedersmord för sex innan äkenskapet!
5 Mosebok 22 kapitalet:
Men om det var sanning, om tecknen till att flickan var jungfru icke funnos,då skall man föra ut flickan utanför dörren till hennes faders hus, och männen i staden skola stena henne till döds därför att hon har gjort vad som var en galenskap i Israel, då hon bedrev otukt i sin faders hus: du skall skaffa bort ifrån dig vad ont är.
De transsexuella får sig en skopa, t ex:
En kvinna skall icke bära vad till en man hör, ej heller skall en man sätta på sig kvinnokläder; ty var och en som så gör är en styggelse för HERREN, din Gud.
Kapitlet innehåller fler underligheter av samma slag som speglar den tid när texten skrevs.
Terroristimanen Abu Hamza al-Masri, i amerikansk fägelse tills han dör
Problemet är alltså att medan flertalet muslimer och kristna utvecklas genom åren i takt med de samhällen där de lever och deras värderinga . så finns det en svans som släpar efter och samlar på sig allehanda bokstavstroget avskum som i texterna får utlopp för perversiteter, som att förtrycka kvinnor.
Vi är övertygade om att en förkrossande majoritet av alla muslimer förfäras över grymheter som begås i Islams namn. Vi tror att vanliga muslimer aldrig läst de sjuka surorna, liksom få kristna lusläst bibeln. Vettiga imaner undviker förmodligen dårsuror som om de vore minfält. Eller hittar på krystade omtolkningar av de aktuella texterna.
Trasproletariat
Terroristimanen Anwar al-Awlaki fick en amerikansk hellfire-missil i huvudet. Okänt om han inkasserat 72 jungfrur.
Men – terroristerna då? Vi tycker oss se mönstret att den vanliga terroristen är en yrkesförbrytare, på samhällets botten. Trasproletariat som Marx skulle kallat det. Småtjuvar och liknande. I Sverige var år 2012 var tredje fånge muslim! Vilken siffran är i franska och spanska fängelser törs man inte ens gissa! Här finns en gigantisk grogrund för terroristvärvare i form av fängelseimaner som är bokstavstrogna muslimer. Inte nog med att de erbjuder en gemenskap och Allahs förlåtelse för begångna synder. De kan lura i de dummaste och mest nedknarkade att 72 jungfrur väntar i himmelen. Och varför inte fritt hasch? De kan också erbjuda välbetalda jobb i den s k islamiska staten. Och lite äventyr.
Trasproletariatet har förmodligen aldrig läst en rad ur Koranen och kanske aldrig besökt moskén innan de bokstavstrogna värvarna lurat iväg dem till träningsläger i Syrien, Irak och andra platser.
Lönen man får som terrorist är inte hög, runt 400 dollar i månaden men det finns nog inte mycket att göra av med pengar på. Bensin är gratis. De som gifter sig får ett gratis möblerat hus och runt 10 000 kronor. Inte dåligt lyft för en knarkande småtjuv.
Vi hoppas på att nationella säkerhetstjänster efter hand syr in alla dessa terroristvärvare genom infiltration. De mest publika fallen av terroristimaner i västvärlden har antingen mött sin Herre eller lagförts vid det här laget. Som Abu Hamza al-Masri och Anwar al-Awlaki på bilderna ovan.
Så har bloggen legat öde under nästan ett halvår. Gissa om det kliat i fingrarna att få skriva av sig om det spanska förfallet under denna långa tid. Nu när duktiga hjärtläkare opererat mig igen så mår jag så pass bra att jag orkar.
Etablerade partier älskar att blockera nya eller små partier med argumentet att en röst på de som inte har en chans är en bortkastad röst.
Vid min respektingivande ålder börjar sådana struntargument att eka väldigt tomma.
För det första så vet man inte vad man får vem man än röstar på.
Fälldin gick till val på frågan om vårdnadsbidrag. När han blivit statsminister så konstaterade att han inte ”nått ända fram” och släppte frågan. Att ställa kabinettsfråga eller avgå var inte att tänka på.
Sedan var det Göran Perssons tur. Han gick till val på att höja nivåerna i sjukförsäkringen. När han kommit till makten så gjorde han tvärtom, han sänkte dem. Det är väl det fulaste valfusk man någonsin skådat i Sverige. Och karln fick inte ens fängelse.
För det andra så känns det väldigt speciellt att rösta på något man tror på, även om partiet ifråga är matematiskt chanslöst. Det känns som att komma hem, ideologiskt. Jag röstade en gång på ett parti som fick dryga 700 röster i riksdagsvalet. Det bekom mig inte. Jag hade utnyttjat min rösträtt för något jag trodde på. En oerhörd känsla.
För det tredje, man vet aldrig i politiken om ett parti, om än litet, får en ställning som vågmästare och vinner reellt inflytande. Spansk politik vimlar av sådana exempel.
För det fjärde så behöver de som slåss för något man sympatiserar med nog en viss uppmuntran. Det är som att blogga – får man inget gensvar så känns det visset och meningslöst. Så jag har på ålderns höst börjat att aktivt stödja sådant jag verkligen tror på. För att ge uppmuntran.
Den enda bortkastade rösten är den som inte avspeglar Dina värderingar. Det är det som skiljer en verklig röstare från valboskap.
Spanienaktuellt 