I december 2018 avled den fantastiske flamencosångaren Chiquete, från Andalusien förstås.
För någon som var ung när Chiquete stod på sin höjdpunkt är det en sann sorg som infinner sig.
Jag gissar att Chiquetetes texter inte står högt i kurser i dagens misandriska (manshatande) samhälle eftersom hans texter närmast helgonförklarar kvinnan och det måste ju vara en konsekvens av den heteropatriarkala samhällsstrukturen. Hos zigenarna. Aj oj! Så får man ju inte säga. Även om Katarina Taikon aldrig tog avstånd från benämningen, tvärtom.
Men för det fall samhället i stort ratar Chiquetete så uppskattar vi gamlingar honom desto mer. När det begav sig var han framför allt en kvinnotjusare även om texterna ofta träffade oss män rakt i hjärtat.
Som framgår av exemplet nedan så var inte Chiquetete en klassisk flamencosångare. Han hade en egen nydande stil som säkerligen kommer att dö ut med honom. Inte alla sångare har turen att ha en son eller dotter som tar över faderns fallna mantel, som Juanito Valderrama och Antonio Molina.
Chiquetete hade som så många artister drogproblem. Han lyckades nog till slut få rätsida på livet och bilda ny familj men den f d hustrun, Raquel Bollo, befolkade TV-soffor i decennier för att berätta vilken usling han var, vilket nog blev en plåga för honom och hans nya familj i längden. Vi kan inte döma och bryr oss alltså inte. Han hade i alla fall en gudabenådad sångröst.
Här sjunger han om männens feghet:
DEP, Chiquete.
Spanienaktuellt 